Första etappen.

forts.

 Klockan har hunnit bli över elva på förmiddagen då de sätter sig i Pers bil och kör bort från villaområdet för att ansluta till närmsta väg mot kusten. Bilstereon smyger fram en förförande melodi som ger fantasin fritt spelrum att leka med deras tankar och de bärs av den in i ett lyckligt rus där ingenting är stängt men allting öppet och hon lutar sitt säte en aning bakåt fär att kunna njuta av åkturen och samtidigt sitta skönt.

 - Vart skall vi åka? frågar han. Malmö eller Helsingborg? Det är lika nära till båda.

 - Ja om jag får välja tar vi Helsingborg, svarar hon. Den stan har fortfarande lite kvar av sitt forna historiska. Dessutom är det närmare till kontinenten. Han håller med henne och de svänger av norrut vid nästa vägval. Det finns fortfarande gott om blommor utmed vägrenen som talar med sommarens språk men de anar sensommaren.

 - Det där du sa´ att jag skulle ro båten hela vägen hem mot strömmen var väl inte vidare snällt, säger hon plötsligt.

 - Det finns ett lösning till, svarar han. Jag kopplar på släpkärran och så tar vi var sin bil och kör ned till stan vid kusten. Sedan tar vi din bil hem igen och ror båten ned dit. Där tar vi upp båten och lägger den på kärran och kör hem så slipper vi ro alls. Det blir väl bra? 

 - Ja, det är praktiskt men inte lika romantiskt, svarar hon. Har du ingen motor till båten?

 - Nej och jag hoppas att slippa skaffa någon. Jag tror inte ån skulle må bra av det som en motor ger ifrån sig både vad gäller avgaser och buller. Det bästa vore väl att ro båda vägarna men det är ganska långt.

- Kan vi inte hjälpas åt då? frågar hon.

- Det kan vi naturligtvis. Det vore det allra bästa både för oss och miljön.

 De närmar sig nu infarten mot Helsingborg och han beslutar sig för att parkera i  Knutpunktens stora garage för att ha nära till färjorna men även till affärscentra i staden. Då de tar hissen ned till markplanet kysser han henne ömt och frågar om hon är hungrig.                                                     

 - Ja det är inte utan att man är lite sugen, svarar hon. Har du något förslag?

 - Jag tror det. Vi börjar med att gå in på Marina Plaza och se om de har något bra rum ledigt. Sedan tar vi färjan över till Helsingör. Jag vet en mysig restaurang med god mat och skön stämning där vi kan äta lunch. Sedan strosar vi omkring en stund i stan och tar en öl eller två och shoppar och när vi känner för det åker vi tillbaka och äter middag på hotellet. Sedan kan vi dra oss tillbaka till rummet och en god natts sömn och så åker vi hem i morgon. Vad tycks?

 - Men Herre Gud! säger hon. Jag har ju inga kläder med mej.

 - Nehej, svarar han, och vad är det du har på dej? Duger inte det?

  De lämnar hissen och går mot hotellentrén.

 - Men snälla Per. Det finns faktiskt plagg mer än klänningar som vi kvinnor byter dagligen.

 - Det är synd om kvinnorna i Helsingborg om de plaggen inte finns att köpa här i stan.

säger han då de går in i hotellets foaje. Han ordnar snabbt ett rum och gör samtidigt förfrågningar om bord i restaurangen inför kvällen.

 Charlotte ser både lite hjälplös och chockad ut. Har Per hur mycket pengar som helst?

 Då han kommer tillbaka säger hon:

 - Tänker du gå på restaurang i rödrutig skjorta?

 - Ja varför inte? Vi skall ju inte på nobelfest eller hur, men om du vill kan jag byta till en annan. Det går att ordna. Kläder är bara ett problem för dem som känner sig osäkra. Jag tycker så mycket om dej att jag vill göra något extra av den här dagen. Vill Du gå upp på rummet innan vi åker över?

 - Ja, svarar hon. Jag kanske skall ringa Paris.

 - Ringa Paris!? Varför det?

 - Äsch dummer! Jag behöver en toalett, svarar hon snabbt.

 Hissen tar dem upp på ett ögonblick och de hittar sitt rum. Utsikten är hänförande ut över Öresund och Helsingör där Kronborgs slotts tornspira framträder i solljuset med sin välkända profil. Två färjor passerar varandra ute på sundet och en av sundsbussarna är just på väg ut. Då hon är klar famnar han henne och deras läppar möts, först lika trevande som under gårdagskvällen men sedan alltmer hett och hon jämrar sig sakta.   

- Ta det försiktigt, viskar hon. Min mun är ännu öm sen igår.

 Hon känner berusningen av hans händers beröring och han frestas av att hålla henne så  nära och känna hennes doft. Närheten dem emellan är mycket påtaglig och känslan av att vara på neutral mark hetsar dem ytterligare men hon sätter ett finger mot hans läppar och frågar om de inte skulle äta lunch? Per släpper ovilligt taget om henne och de lämnar rummet. Den glasade utanpåliggande hissen hjälper dem att behålla känslan av svindel på vägen ned.                                                          

En vanlig fredag 6. forts.

RESAN

 Charlotte reser sig upp i sängen och tittar ut genom fönstret. Det tar några sekunder att registrera att hon inte befinner sig i sin egen säng hemma i villan och så minns hon gårdagen, eftermiddagen och natten. Herregud! Vilken natt! Hon ser mot platsen bredvid sin och märker att den är tom. Per har alltså vaknat före henne. Hon tar sig försiktigt över munnen där läpparna ömmar. Solen har gått upp och kastar sitt ljus på träden som står på rad ned mot ån. Plötsligt kommer hon på vad som väckt henne och går upp och ut i hallen för att leta efter toaletten. En ljuvlig doft av kaffe strömmar emot henne nedifrån och hon finner småningom dörren hon söker. Hon går i tankarna igenom allt som hänt under kvällen och natten. Då de tillbringat några timmar i soffan hade Per kommit på att det kanske skulle vara skönt med ett bad och därefter bastu och därför gått och knäppt på vämen samt tappat upp ett svalt bad i det stora badkaret i vilket hon tidigare njutit. Lite salt småmat, smör, bröd och öl på badkarskanten hade inte varit fel och bastuns hetta hade fått dem att duscha tillsammans, något hon tidigare aldrig upplevt. Han hade berättat massor för henne om olika stjärntecken, att hon var oxe och han kräfta och de generella egenskaper som lär vara utmärkande för de olika tecknen. Han hade givit henne en astrologisk identitet och ett tecken. De hade talat om själavandring och tidigare inkarnationer och trots att

hon inte trodde på sådant måste hon medge att det låg någonting i allt han sade. De hade kommit överens om att göra någonting av lördagen. En roddtur på ån upp till samhället för att handla eller varför inte en utflykt till någon av kuststäderna och eventuellt resa över till Danmark en sväng. "Jösses! Det har jag glömt. Hur mycket är klockan?" tänker hon. "Vi skulle ju åka tidigt." Hon upptäcker att klockan inte finns på sin plats på armen utan förmodligen ligger på sängbordet. Hon tar en snabb dusch och tänker många tankar. Lyckan som bubblar inom henne är total och hon känner sig vitalare än på länge. Hon måste in till sig och byta innan de åker. När hon kommer tillbaka till sovrummet är Per där med en dukad frukostbricka.

 - Godmorgon Charlotte! Hur mår du idag?

 Hon skakar på huvudet och säger:

 - Är detta verkligt? Är detta sant? En helt vanlig fredag, och allt det här därtill.

 - Jag undrar precis detsamma. svarar han. Det känns alldeles för bra för att vara sant.

 Charlotte sätter sig på sängen i det hon säger:

-                      -Det kanske är en utsliten klyscha men jag kan ändå inte låta bli att använda den:

-                      -Var har du varit hela mitt liv? Jag har inte medvetet sökt efter något som detta men ibland har mina tankar kanske snuddat vid något liknande och så fanns det så nära. Detta som för en stund kunde ge mej känslan av ungdom tillbaka. Känslan att vara önskad och åtrådd för min egen skull. Jag måste erkänna att jag hade ganska låga tankar om dej fram till igår. Det var mej så främmande att gå till en massör eller akupunktör i och med att jag inte trodde på det och ansåg att det endast är ett smart sätt att tjäna pengar på. Vad som fick mej att ta det här steget har jag ingen aning om men jag erkänner att jag måste omvärdera och acceptera.

 - Det du gjorde då du ringde till mej var ingenting slumpmässigt. Det var planerat både för dej och mej. Inga relationer beror av slumpen utan är en följd av en noggrann planering av Kosmos, Världsalltet. Allt är bundet i cirklar, den äldsta av alla geometriska figurer. På vår väg skulle vi ändå ha träffat varandra förr eller senare men Kosmos valde att det skulle ske just här och nu. Vi har varit blinda för varandra tidigare men just i går gjordes det valet att vi skulle tangera varandras banor. Du är en skänk och en eld som givits mej för att jag inte skall stelna som en iskall asteroid i mitt lopp.

 Då frukosten är aväten delar de åter den stora njutningen som en bekräftelse på sina känslor innan de klär sig för att fylla lördagen med upplevelser.

Charlotte genomsöker åter sin garderob för att välja kläder till utflykten. Vädret är varmt och vackert och hennes hjärta sjunger. Hon märker ingenting av den trötthet hon egentligen borde känna efter natten. Hon bestämmer sig för en vid klänning i rutigt indiskt bomullstyg  med varma färger. Den är helknäppt fram vilket ger henne friheten att öppna upp eller stänga till.

Hon ser sig i spegeln, lägger en lätt makeup som passar klänningen och går sedan ned till vardagsrummet för att finna telefonkatalogen fortfarande uppslagen på glasbordet samt drinkglaset från igår. Hon rättar till kuddarna i soffan och tar sedan katalogen där Pers telefonnummer slutligen bekräftar att allt hon varit med om stämmer. Så slår hon ihop katalogen, tar glaset med sig ut i köket och lägger slutligen en kofta över armen och är därmed klar att åter gå över till Per. Han är inte inne och hon undrar var han kan vara. Hon tassar försiktigt in i matsalen för att se om han är där. Då hon tittar ut genom fönstret ser hon honom komma över gräsmattan på väg upp från ån. Han är klädd i ljusa byxor och vit t-shirt över vilken han bär en uppknäppt rödrutig skjorta. Hans gång är spänstig och det finns ingenting som tyder  på att han fyllt femtio. Han ser glad ut och hans ansikte speglar ingenting av det dunkel hon tyckte sig se framför den öppna spisen igår. Hon får en pirrande lyckokänsla när hon ser honom samtidigt som hon undrar vad som fått honom att gå ned till ån nu.   Hon känner beundran för honom och hon går ut ur villan och springer runt huset för att möta honom.

 - Jag undrade vart du tagit vägen? säger hon då de omfamnar varandra.

 - Båten var full med regnvatten, säger han. Var tvungen att ösa den så du inte blir våt om fossingarna om vi skall ta oss en tur.

 Han fortsätter:

 - Vad fin du är i din klänning! Det är i och för sig inte så märkvärdigt. Även om man draperar en skönhet i en presenning är hon ändå välklädd.

 Charlotte skrattar högt och blottar sina vackra vita tänder och de dansar på gräset utan musik och han säger:

 - Vet du om att du är otroligt vacker? Din skönhet finns inom dej men är så rik att den sprider sig till ytan vilket är det finaste som finns.

 Hon blir lycklig av hans ord även om hans budskap syns henne tvetydigt och hon svarar med en ny fråga.

 - Vad har du för planer för dagen? Skall vi ro upp till samhället eller åka längre bort?

 - Först ror vi upp och handlar. Sedan har vi dagen på oss att göra det vi känner för.

 Hans förslag samklingar med hennes och hon skulle kunna köpa hela världen för att göra Per lycklig. Hon känner sig förälskad för första gången på mycket länge och ser upp mot himlen och den ter sig mycket lik takmålningen hon såg igår bortsett från att här inte finns några moln ute i hörnen.                                                                                                                                                 - Nu går vi in och ser efter vad vi behöver för ikväll och i morgon, säger han och de går in i villan och gör gemensamt upp en lista på vad de skall handla för att överleva söndagen. "Söndagen!" tänker hon. "Hur länge varar den här festen? Hur länge håller den tunna tråd vi spunnit på kortare tid än ett dygn?" Plötsligt blir hon rädd att lyckan hon vunnit skall tas ifrån henne och hon fattar snabbt att efter söndagen kommer en måndag som inte kommer att vara någon annan måndag lik på mycket länge. Hon skall åka iväg till sitt arbete som vanligt och han skall ta emot patienter som alla andra måndagar. Hon tvingas inse att han på måndag kommer han att stå vid "hennes" massagebänk och behandla andra  kvinnor ...eller män, den bänk som igår var hennes privilegium. Vem skall bada där han och hon lekt och ätit? Det drar mörka moln förbi hennes panna och han ser dem:

 - Men Charlotte? Vad tänker du på? Mår du inte bra? Din blick är skymd av någonting.

 - Nej det är ingenting. Jag bara tänkte på annat precis som du igår kväll. Jag såg det när du satt framför öppna spisen.

 De går tillsammans ned mot ån men han är inte nöjd med hennes svar. Svängningen i hennes sinne hade kommit alltför hastigt för att han skulle acceptera hennes förklaring. Det var något som oroade henne. Hon kanske inte alls ville spendera hela helgen på honom.

 Då de kommer ned till båten tar han hennes händer och ber henne sätta sig ned på den lilla bänken han snickrat ihop på bryggan för att kunna sitta och se på det förbipasserande vattnet. Han ser henne i ögonen och frågar:

 - Charlotte, lilla vän. Vad är det som trycker dej? Tro inte att jag inte märker den  förändring som smugit sig in.

 Hon ser tillbaka mot honom i det hon svarar:

 - Per, jag är så rädd. Allt har gått så fruktansvärt fort. Jag är inte känslomässigt oberörd av allt det fina vi upplevt. Hur länge varar det här ruset?

 Per släpper hennes händer och ser ned mot det mörka vattnet i ån.

 - Ett maratonlopp, eller vilket annat lopp som helst varar loppet ut om man inte bryter det. Vi beträder just nu jungfrulig mark både du och jag i och med att vi inte har någon erfarenhet vad gäller varandras särart och läggning. Vi har erfarenheter av skiftande slag men inte av varandra. Då man börjar en resa ser man sällan målet. Du kan inte både göra resan och samtidigt stå vid målet och vänta på dej själv med facit i handen. Det är inte längre mellan våra hus än att en gräshoppa kan klara det i ett hopp. Det  finns i nuet inte heller några häckar, väggar, murar eller dörrar som kan sära våra själar och hjärtan. Det är bara de murar vi själva bygger med rädslans försvarstankar som kan sära och i värsta fall svälta ut de starkaste känslor. Luften du andas idag går inte att hamstra för att användas vid senare tillfälle. Samma är det med våra känslor. Livet måste levas här och nu. I morgon väntar oss nya upplevelser som vi kan dela vid varandras sida. Hur länge ruset skall vara bestäms av oss själva. Vi tar en dag och ett steg i taget och känner oss för. Tycker du inte det?

 Charlotte nickar och ser även hon ut över vattnet. Det är kloka ord hon hört men de ger inte 

något entydigt svar på hennes fråga. Ingen kärlekens höga visa med garantier och ljusblå löften

om evig kärlek som i schlagertexterna.

 Han fattar åter hennes händer och hon ser upp mot honom.

- Du har nog rätt, säger hon. Det finns egentligen aldrig några garantier som varar för                

evigt. Jag som änka borde ju veta. Varje dag av lycka är en gåva men ingen rättighet.

Skall vi åka nu? Jag är spänd på hur det ser ut längs ån. Varje minut är spännande med dej.

 De stiger ned i båten och han gör loss med van hand och den fångas genast av strömdraget. Per sätter sig snabbt ned och fattar årorna. Det tar någon minut innan han får båten att stabilisera sig. Han tar av sig skjortan och ror sedan med kraftiga tag motströms. Trots att strömmen inte är stark går det ändå tungt. Charlotte sitter på aktertoften och hennes kropp vaggar i takt med årtagen. Alarna som står utmed åkanterna ger en trolsk stämning med mjukt ljus som silas genom lövverket över dem och då han tittar på henne kommer han att tänka på en målning han sett gjord av Monet, en av de stora impressionisterna. Hennes ansikte har nu ett sällsamt ljus och han känner åter igen det han helst vill se. Märkligt! Charlotte är strax över fyrtio och har ändå så mycket kvar av ungdomlig charm. Hennes långa, blonda hår gör givetvis sitt till utseendet och det faktum att hon inte är märkt av barnafödslar förklarar att hennes kropp fortfarande har spänstigt hull. Det är inte många hundra meter upp till det lilla samhället med bryggor där de kan lägga till en stund medan de handlar. Per känner sig stolt och rik att få dela dagen med Charlotte och de skrattar och njuter av tillvaron. Han hälsar igenkännande på en del människor och hon undrar vilka de är?

 - Det är patienter som får behandling av mej, säger han och hon känner liksom stick av oro. Hon mäter kvinnorna och undrar om han förfört dem också. Är hon den senaste erövringen? Är hon bara en i raden? Men om så vore skulle han väl aldrig tagit henne med hit upp. Han visar på många sätt sin beundran och omtanke om Charlotte och liksom lyfter fram henne som hans kvinna. Han presenterar henne som Charlotte rätt och slätt. Inga fåniga undanflykter som "närmaste grannen" eller liknande. Detta gör henne lugnare och då de handlat och placerat sina kassar i båten känner hon sig lycklig igen.

 Han ber henne sätta sig längst fram i fören medan han själv vänder sig så att han sitter rättvänd med ryggen mot aktern.

 - Jag vill kunna se på dej hela tiden och dessutom kommer du först fram, säger han.

 Ekan glider av sig självt och följer sakta åfåran. Årorna är lyftade och han sänker ömsom det ena eller andra årbladet till små lätta manövrer. Stillheten omkring dem är fullkomlig och dofterna från sädesfälten på kullarna skvallrar om mognad. Han ler mot henne i det han säger:

 - Charlotte! Du är skön som en sommardag

 Hon ler tillbaka och hennes sinne är ljust. Det droppar från årbladen och allt är så tyst att man

kan höra när de träffar den lugna vattenytan.

 - Kan vi inte fortsätta utmed ån någon dag och utforska den åt andra hållet? undrar hon medan hon sänker ned sin hand i ån och låter vattnet svalka den. Hon tittar ned mot handen och Per ser förundrad på hennes profil där reflexerna från solen i vattnet får solkatter att leka över hennes ansikte.                                                                                                                                                - Visst kan vi göra det, skrattar han. Jag ror medströms och du hem. Okej?                                    

 Utan föregående varning formar hon handen som en skopa och lyfter den hastigt och skickar en kaskad bort mot Per. Han duckar men blir ändå nedstänkt.

 - Skall jag, en stackars värnlös kvinna vara galärslav och ro mot strömmen medan du som är så stor och stark skall åka snålskjuts båda vägarna?

 De skrattar gott båda två. Väl framme vid hemmabryggan igen lägger de fast och går iland med sina kassar. De kommer överens att åka iväg med en gång.

          forts.

forts.

Efter det Per lämnat Charlotte i badrummet går han in i köket och fortsätter med att förbereda middagen och han visslar tyst för sig själv medan han sysslar med maten. Mötet med Charlotte förundrar honom en del. Hade hon ringt i panik eller bara tagit en ren chans? Kastar man sig på luren en fredagseftermiddag och ringer en akupunktör av bara terapeutiska skäl? Det vanligaste är väl att man kontaktar akuten om besvären är så svåra. "Sitter med sidorutan öppen", hade hon sagt. Ingen tvekan om att hon haft ont men det kom nog inte från något öppet fönster även om det kunde vara en del i det hela. Han hade hittat

Ett borf för två.                       

smärtan i hennes fotsulor men den verkade ha samband med ryggen vilket enligt astrologerna är en av de svaga punkterna hos Oxens barn och han glömmer samtidigt de starka. Plötsligt kommer han ihåg att han inte ville titta då hon öppnade altandörren för att undvika meningslösa fraser och en lika meningslös relation. Nu hade det skett i alla fall. Inte för att han hade något emot hennes besök, inte alls. Hon såg bra ut och tilltalade honom som person. Det kunde nog bli en trevlig afton om hon accepterade hans supéinvit. Det kan vara bra att lära känna varandra lite närmare när man bor så nära. Han dekanterar vinet och tittar sedan på klockan. Maten är färdig om en kvart och han tittar samtidigt i kylskåpet för att se att förrätten hunnit stabilisera sig. Det är dags att gå in och se till henne. Har hon somnat? Han gläntar försiktigt på dörren och ser på henne. Hon sover gott under lakanet och han går fram till sängen. Solens sista strålar spelar nu på popplarnas toppar och sprider ett sparsamt ljus i rummet. Per tycker om det han ser. Charlotte är i ro och färgen på hennes kinder svagt rosa vilket han noterar väl. Han blir stående framför sängen en god stund och betraktar beundrande hennes drag. Så böjer han sig ned och fattar hennes hand medan han samtidigt smeker hennes kind och hon rycker till i och med att hon vaknar.

 - Hej Charlotte! Sovit gott?

 Hon blinkar några gånger mot ljuset från fönstret och för första gången ser han hennes leende.

 - Ja, svarar hon medan hon samtidigt skakar ut håret. Det var så obeskrivligt skönt. Hur mycket är klockan?  Per känner oron stiga vid hennes fråga och säger undrande:

- Har du någon tid att passa?

 - Nej jag bara undrade.

 - Då struntar vi i klockan och går till matsalen. Du kan ta på dej dina kläder eller behålla badkappan på om den känns skönare. Jag går ut i köket så länge. Pers hand kramar hennes en sekund innan han reser sig upp och lämnar rummet. Hans leende stannar kvar i henne och ger henne kraft att resa sig till sittande i sängen. Charlotte känner sig lite yrvaken efter sömnen och gäspar stort men erfar ändå en skön våg av ro inom sig. "Vadå gå till matsalen? Vad är detta? Tänker han bjuda på mat?"  Hon ser bort mot hytten där hennes kläder hänger men har ingen lust att byta till dem. Hon känner sig befriad och fräsch i den tjocka vita badkappan och beslutar sig för att behålla den på. Hon reser sig från sängen och går fram till spegeln för att rätta till eventuella skavanker i makeupen som badet förorsakat. "Märkligt," tänker hon. "Jag tycker faktiskt att jag både känner mej och ser yngre ut på något sätt". Förundrad lägger hon en smula rött på läpparna samt sprayar på lite Eau de Toilette och lämnar sedan rummet för att söka sig till matsalen. Hon tittar in i nästa rum och ser de tända ljusen på bordet vid fönstret och känner samtidigt en ljuvlig doft från köket. I hallen möter hon Per bärande en bricka med två glas. Han har bytt till fräscha fritidskläder och visar nu Charlotte in i matsalen med det dukade bordet.

 - Får jag föreslå en liten aptitretare före maten? undrar han i det han sträcker fram brickan och bjuder Charlotte att ta ett glas. Hon fattar det tunga kristallglaset och ler mot Per och han säger:   

 - Det är inte ofta jag bjuder in grannar, eller rättare, det har inte hänt tidigare men just idag tyckte jag det kändes bra och dessutom är det trevligt att göra din bekantskap. Välkommen och skål.

 De bugar lätt mot varandra och smakar på drinken.

 - Åh vad gott! säger hon sedan. Vilken smak! Den var förförisk.

 Per ler och försäkrar att den inte innehåller några konstigheter.

Tiden går fort under livligt samspråk med god mat och dryck samt därefter cafe avec i soffan framför den öppna spisen. Kvällen har kommit men det är ännu inte helmörkt över kullarna. Efter ha pratat i massor och rivit murar kring de privata människorna Per och Charlotte blir de plötsligt tysta medan de ser in i spisen. Det är som om de tömt sig på samtalsämnen och nu hämtar andan. Charlotte har dragit upp fötterna under sig i soffan och lutar sig behagfullt mot ryggstödet medan Per sitter framåtlutad med underarmarna mot sina lår. Han ser tankfull ut och situationen blir lite svårtolkad för Charlotte som mår fantastiskt gott och inte vill att kvällen skall gå för fort.

 - Du Per! Den här eftermiddagen och kvällen har varit så fantastisk att jag inte kan beskriva den med ord. Det kanske börjar bli dags för mej att dra mej tillbaka hem till mitt men först måste jag få veta vad allt detta kostar.

 Per vrider på huvudet och tittar undrande mot henne.

 - Kostar?                                                                                                                                                   - Ja, behandling och bad och allt. Det kan väl inte vara gratis? Jag vill göra rätt för mej och faktum är att du hjälpte mej från värken. Dessutom var det en ren föryngringskur. I alla fall känns det så.

 Charlotte rättar till badkappan som glidit isär och tittar samtidigt på sin klocka.

 - Jag vill inte att du går redan, säger Per plötsligt. Det är så gott i ditt sällskap och vad det gäller kostnaden så kan du glömma det den här gången. Se det som en prövapåbehandling. Jag vill nog att vi fortsätter flera gånger eftersom jag misstänker att ditt onda kommer från ryggen och inte från fönsterdrag. Vi skall pröva med akupunktur och sätta några nålar nästa gång. Per reser sig ur soffan och går fram till musikanläggningen där han omsorgsfullt väljer ut en CD och strax svävar rummet i skön musik av mjuka stråkar. Charlotte sitter  med en hand i nacken och följer honom med blicken.                                                                                                                                      - Det känns inte rätt att gratis ta emot allt det du givit mej idag. Vi känner ju knappt varandra, säger hon men Per avfärdar hennes invändning med att fråga om hon vill ha något uppfriskande att dricka efter all mat och kaffe. Han väntar inte på svar utan går ut i köket där hon hör honom stöka med flaskor och glas. Charlotte sitter kvar men undrar på nytt vad hon egentligen givit sig in på.                                                     

Hon både vill och inte vill att kvällen skall ta slut. Allt som hänt denna dag är så starkt och mäktigt att hon har lite svårt att läsa sina sinnen. Detta skulle kunna gå hur långt som helst. Nej förresten. Han är säkert bara sällskapssjuk. De har pratat musik, litteratur, konst och livsfilosofier och han har i sanning märkliga uppfattningar om tingens ordning. Han förefaller ha stort själsdjup vilket Charlotte beundrar i stället för all ytlighet hon ofta identifierar med mäns sätt att tänka och tala.

 Per kommer in i rummet med en flaska pärlande rosévin placerad i en vinkylare. Han  tar fram två vackra vinglas ur ett skåp som i likhet med Charlottes förefaller vara någon släktklenod eller kanske ett lyckat inrop på auktion.

 - Oj då, säger Charlotte. Mer vin. Jag tycker jag känner av det vi redan druckit. Du tänker väl inte få mej berusad?

 - Nej, det vill jag verkligen inte men det här är uppfriskande och gott.

 De skålar och läppjar på vinet medan veden sprakar i spisen och de fortsätter att tala med varandra men nu något tystare och kanske lite trevande. Atmosfären av spänning som finns i rummet mellan de båda undgår ingen av dem. Den är så verklig men ändå bräcklig och skör. Hur långt kan den tänjas? Var ligger gränsen mellan uppbrott eller förening. Två själar utlämnade åt varandra på ingens villkor mer än deras egna. Per ser på Charlottes profil där eldens lågor tänder en egendomlig djup glans i hennes ögon och han tänker på hur vacker hon är. Hennes ansikte har klass och skönhet och han iakttar hennes läppar medan hon svarar på hans frågor? Nu finns ingenting kvar av den nervositet eller oro som präglade henne tidigare på dagen. Hennes ena hand ligger overksam i hennes knä och han sträcker försiktigt fram sin hand mot hennes och smeker den. Hennes hand får liv och kramar hans och hon vänder sig sakta mot honom och ser in i hans ögon i det hon säger med en röst han inte hört henne tala tidigare:

 - Jag vet inte om det vi är på väg att göra är rätt men jag tar den risken. Det verkar ändå vara försent att förhindra.

 Då deras läppar möts är den första kyssen ett faktum och de dricker den först försiktigt, smakande och trevande men sedan allt mer begärligt som om smaken av den skulle skapa en allt större törst efter mer. Händerna släpper sitt grepp om varandra och börjar vandringen runt deras kroppar för att fullborda famntaget och de märker att de båda har glömt smaken

och sällheten som den första kyssen ger. Skymningsljuset har lämnat plats för mörkret och även ljusen på bordet har brunnit ned men paret i soffan bekymrar sig inte därom. Värmen och ljuset från den öppna spisen är dem nog och ger njutningen av varandra i en annan dimension som inte vet om några andra behov än de som alstras av passionen. Tid och rum existerar inte längre och kommunikationen dem emellan rör sig på ett fysiskt plan där det talade ordet saknar betydelse.

Händer, läppar, blickar och dofter är tillräckliga och ger dessutom inte plats för några misstolkningar av budskap.

 forts.

forts. 

 Charlotte gör som hon blivit tillsagd och han visar henne in i ett badrum klätt med turkosfärgat kakel förutom badkaret som är vitt. Hon ser mot taket och märker att det även här finns målningar med undersköna färger i taket. Vattnet i badet har färg som av ametist och doftar ljuvligt men friskt, nästan som tång.

 Per lämnar henne och hon klär av sig och stiger sedan försiktigt ned i det ångande badet. Åter sprider sig en ljuvlig värme i hennes kropp och hon ser ömsom ut genom det stora panoramafönstret mot gräsmattan, träden, ån och kullarna därute och ömsom mot taket med sin arabeskinramade fantasimålning. Herregud! Vad är hennes swimmingpool mot detta?

 Fönstret inramas av flera stora krukor med enorma exemplar av olika sorters fikus och palmer. Musiken hörs fortfarande men lite mer ekande och hon letar förgäves efter högtalarna.

Genom ett smalt söderfönster där gardinen är fråndragen kan hon skymta sitt eget hus och en liten bit av trädgården. Det känns märkligt att se allt från det här hållet. Hennes tankar går åter till Per som väl antagligen sitter i ett annat rum och läser tidningen eller ringer något samtal. Hon tycker han ser skamligt bra ut och har svårt att förstå att han inte trillat dit, eller har han kanske något förhållande på distans? Men ändå,........sitta ensam i den här stora villan. Hon märkte aldrig när han flyttade in. Han bara fanns där en dag för inte så länge sedan med mässingsskylt och hela baletten                                                         

 "Han bär i alla fall inte någon ring", tänker hon medan hon behagfullt sträcker ena armen bakom nacken för att lyfta håret lite. Hon hör inom sig hans djupa sonora röst och minns den luxuösa men samtidigt diskreta doften av någon herrparfym hon tidigare aldrig känt. Plötsligt märker hon att stelheten i axlarna som besvärat henne nu är som bortblåst. Hon prövar flera gånger med armen för att locka fram obehagen men de är borta. Kunde det han gjort verkligen ha hjälpt?

Överraskad sänker Charlotte armen ned i vattnet igen och märker åter den sköna värmen från badet. Kroppen känns skönt avslappnad men huvudet är fullt av tankar. Vem var han, denne märklige man som nyss behandlat henne? Var han intresserad av henne? Nej det var knappast troligt. Hastigt snuddar hon vid tanken att han kanske är homosexuell men hennes intuition slår bort det lika fort. Nej, det stämmer inte in på honom. Hela hans utstrålning, hans blick, allt är så maskulint att allt annat är ställt utom tvivel. Hon kommer på sig med att önska att den här stunden inte skall ta slut, inte ännu i alla fall. Hennes händer smeker över benen och vattnet känns lite halt. Om hon skulle ta och bjuda in honom på någonting? En drink kanske? Tänk om han är nykterist. Säkert är han nykterist. 

Han verkar så präktig och fräsch. En riktig svärmorsdröm. Hur gammal kan han vara? Han har säkert inte fyllt fyrtio. Hon måste medge för sig själv, dock inte utan ovilja, att hon känner sig attraherad av Per. Plösligt ringer en liten klocka med spröda toner och förkunnar att badet är över. Charlotte kliver motvilligt upp ur karet och torkar av sig på det framlagda badlakanet. Hennes hud har färgats rosa av det varma vattnet och en klädsam rodnad pryder hennes kinder. Hon kunde mycket väl hävdat sig som modell åt Zorn. Hon återvänder in på praktiken och sängen som hon blivit anvisad. Tröttheten kommer då hon lagt sig och hon somnar nästan omgående.

 Forts.